Svår vuxentext om färgen

Svår vuxentext om
färgen och hjärnan

Insikt/förståelse når man genom kunskap som bearbetas genom upplevelser och kapacitet.

Hjärnan är en central som tar emot intryck, sorterar, värderar, aktiverar, kontrollerar, ställer frågor, avger svar, bekräftar, arkiverar.

All sin information och den utformation hjärnan avger passerar genom sinnena.

Den tolkar tämligen automatiskt genom de filter och sökord den själv har byggt upp. Med viljans och koncentrationens hjälp försöker man ofta ta sig förbi filter och tankevanor.

Hjärnan försöker göra det bekvämt för sig, inget ska väcka onödig uppmärksamhet. Därför får vi fenomen som färgkonstans.

Om vi t ex ser på en fönsterkarm i motljus, så tycker vi att den är vit trots att den egentligen om man mätte ljuset skulle se att den är mörkare än den svarta bil som står utanför.

Eller vi tycker att den skuggade delen av ett ansikte är ljuvligt rosa, trots att färgen objektivt noterat kanske är grön eller violett beroende av ljusets färg och reflektioner.

Hjärnan vill också ha det vackert omkring sig. När solen lyser och det blåser lagom är havet blått.
För det mesta är det inte blått. Behagliga minnen blandas in så att vi iallafall läser det som blått. Om vi på ett foto eller en tavla ser att färgen är annorlunda kan vi tycka att vattnet inte är riktigt eller ser sjukt ut.

En knepig tanke är att färg inte finns utanför sinnet och upplevelsen. Det är ju egentligen en rad elektrokemiska signaler om ett ljus med olika våglängder som tolkas som färg. Ögat ser ingen färg, det är en analfabetisk budbärare som bär brev till hjärncentralen.

Hjärnan är som en dator och finns i olika storlekar och utförande, men alla är beroende av programvara, användarens kapacitet och preferenser.

Konstnären utför i huvudsak sin bild med hjälp av färg, form och linje.
Somliga målar med känslan, andra med tanken.
En söker, en undersöker, en påstår.
Därmed närmar man sig färgen från olika håll. För många är färgen allt.
De lägger färger vid sidan om eller över varandra för att få ett rent ackord som kan vara allt från fräna dissonanser till mjukaste harmonier.
Det kan bli ett slags haikudiktning - några få ord öppnar dörrar till nya landskap.

Somliga använder färg för att komma åt ljuset. Inte belysning utan det ljus som vilar i färgen självt eller som karaktiserar rummet.

Andra skiljer med hjälp av färg olika ytor från varandra. De använder färgen arkitektoniskt för att bygga rum, avstånd, samband eller materia.

I synnerhet de som använder färgen illusionistiskt behöver känna till de medvetna eller omedvetna koder som styr läsbarheten. Det gör det möjligt att följa, störa eller bryta mot reglerna för att nå sitt syfte.
De ikonografiska regelverk som man tillämpade i äldre måleri är nu alldeles upplösta vilket gör valen individuella och svårare eftersom överenskommelser inte är formaliserade eller formulerade.

En kvinna i röd klänning och blå mantel betydde Maria i äldre tavlor, purpur fick bara bäras av prästerskap, hundar betydde trofasthet, knivar placerade över en bordskant påminde om livet förgänglighet osv.
Rester av detta finns t ex i spädbarns skärt eller blått och i Konsums evighetssymbol.

Genom bl a modets växlingar och graden av tillgänglighet har färgkombinationer blivit kopplade till tiden. Det är ett förhållande som postmodernismen utnyttjar. Man refererar till och blandar olika epokers karakteristiska färger och former till distansierande uttryck.

Denna koppling till en kronologi blir som ett staket; vill man vara på andra sidan blir det fängelse, vill man vara på sin egen är det ett skydd. För andra blir det en utmaning, man försöker balansera högst upp, riva ner det eller måla om det. Man glömmer landskapet, ser bara staketet. Gester eller argumentation blir viktigare än mening.

Det moderna samhället har gott om färg och använder den överallt.
Ömtåliga färgsinnen kan bedövas eller skadas av utbudet. Det är nödvändigt för konstnären att skärpa och träna sitt färgseende oavsett om man arbetar med färg, linje eller form. Han blir lika noggrann som de unga flickor som väljer ögonskugga och läppstift. Kan man skrika ut nyanser? Det kan kännas som att hälla ett glas rent vatten i Östersjön.

Lösningen kan heta precision. Att inte ge sig. Att inte vara rädd för enkelhet, komplikation eller det odefinierade. Att röra sig på gränsen mellan struktur och kaos. Precision handlar om ödmjukhet och respekt. Om bilden sedan föds ur höga tankar, lidelse, livsglädje eller humör spelar mindre roll.

Även om man arbetar med skulptur finns färgen med. Färgen kan spela mot olika former, förstärka eller hålla tillbaka. När man formar i trä uppstår problem, ska man låta de vara trävita, vänta på att tiden patinerar, rödfärga, olja in eller måla med färg.
Om man målar, ska färgen vara naturlig, dvs ansiktsfärg, klädfärg, mönster, veck eller monokrom? Ska den vara pålagd, färgad eller som om den tillhörde träet? Matt, blank, laserande? Ska man måla i ljusa färger för att skulpturen ska bli större och flyta ut i rummets ljushet eller göra den mörk och framhäva silhuetten och tyngden? Ska materialet framhävas eller döljas? Ska färgen gnuggas, penslas, skvättas eller ösas på? Skrapa, såra eller polera?

Sina problem ska man vara rädd om - inte för. Ropa hellre hurra än usch när du ser några.

Ibland ser man inte skogen för bara träd.
Har man tränat sig i att se skillnader ser man inte likheter. Man ser kanske fyra sorters alar på en plats, unga och gamla björkar, en alm som håller på att dö och spirande videsly som bidar sin tid likt gökungar. Man kan behöva "upptäcka" att de tillsamman bilder en vacker skogsdunge för näktergalar.

I unga år gick vi på konstskola där man i Cezannés anda övade och läste färgperspektiviskt. Det innebär grovt beskrivet att mättade mörka och varma färger tenderar att tränga sig på och kalla att avlägsna sig. Med deras hjälp kan man skulptera rumslighet. De här glasögonen hade vi på oss överallt och delar har bränt fast.
När man är ung är alla aha-upplevelser sanningar och eviga fakta. Vi klassade tavlor utifrån hur färgen var lagd i rummet och negligerade klang, köttighet, doft, syra och andra kvaliteer som konstnären kanske hade varit mer koncentrerad på.

Detta synsätt gav oss själva ett litet problem att brottas med. Vi målade och tecknade nästan bara modell. Det låg nära tillhands att använda ockror som bas till hudfärger. Men ockra i olja kan ha en väldigt tung och kompakt karaktär. Även om den blandades med andra kulörer kunde den ställa sig som en slags klumpar på bildytan.
Jordfärger var de billigaste på paletten så vi ansträngde oss verkligen för att kunna spara på de dyra cadmiumfärgerna.
Jordfärger låter mycket ekologiskt och rätt, men nu för tiden kan man inte vara säker på att Terra de Sienna är gjord av jord. De flesta färgerna är syntetiska. Ser i tuben likadana ut som ursprunget, men har inte riktigt samma egenskaper.
Detta tillsammans med nya färger gör att färgval och hantering inte kan receptbeläggas eller dogmatiseras. Praktiken och erfarenheten blir dynamisk liksom den konstnärliga gestaltningen. Går de som parhästar är allt frid och fröjd, drar de åt varsitt håll uppstår frustration.